KRÖNIKA

Blir man automatisk kapitalist av att växa upp på Östermalm?

Hugo Rehnberg skyller sina livsval på Östermalm och funderar över vilken sorts människa han blivit om han vuxit upp söder om Slussen.

Sen novemberkväll. Mamma och jag promenerar längs Storgatan när hon får ett infall.
– Jag har tänkt på en sak. Skulle inte du kunna vrida om din karriär och försöka bli lite mer som Björn af Kleen?

Repliken kommer blixtsnabbt.
– Varför skulle jag vilja det? Jag tjänar tio gånger så mycket som Björn af Kleen.

Mamma tittar frågande på mig.
– Vad spelar det för roll?

Jag har inget vettigt svar på det, så vi vandrar vidare under tystnad.

Efteråt känner jag mig både stött och rörd. Stött, eftersom jag inser att Björn af Kleen – som är en skicklig journalist och författare – åtnjuter en helt annat kulturell kredd i mammas bokklubbskretsar. Rörd, eftersom det är något hjärtknipande med mödrar som försöker forma sina 42-åriga söner. Snacka om att aldrig ge upp.

Men mamma får skylla sig själv. Väljer man att fostra sitt barn på Östermalm kan man inte förvänta sig annat än att ungen växer upp till en kallhamrad kapitalist. Miljön här är sån.

Att betrakta människor som pengaalstrande maskiner är en tämligen ny företeelse.

I det antika Grekland, medeltida Europa eller i kejsardynastiernas Kina mätte man inte sina medborgares välgång efter hur mycket stålar de drog in. Moral, fysik, hälsa, läskunnighet, tillräknelighet och förmågan att rida barbacka slog alltid högre. Kropp och sinne var den rådande måttenheten, inte kronor och ören.

I mitten av 1800-talet hände något. Kraftigt förenklat: kapitalismen hände. Vi började värdera jordbruk, teknisk innovation och immateriella tillgångar efter vad de var värda i reda pengar, nu och i framtiden. Och som en naturlig förlängning av detta blev cash främsta benchmark för att mäta människors framgång i relation till andra.

Denna filosofi gällde i högsta drag på Hedvig Eleonora skola 130 år senare. Där gick det runt en liten pojke och surade över att han tvingades bära bruna manchesterbyxor från Hennes & Mauritz och inte rosarutiga lyxchinos från Kiddies som hans kompis med träbaronpappa. Pojken hade blå jympaskor från Lejon när de andra kom till plugget i sina första Air Jordans. Såna barndomstrauman skapar både själsliga sår och en rejäl dos ”jag ska visa dom jävlarna”-attityd.  Men det är ingen bra grogrund för en kulturjournalist.

Om mamma bosatt sig vid Mariatorget istället hade jag möjligen haft andra triggers. Vem vet, jag kanske hade skrivit böcker om deppiga adelsmän som blivit snuvade på sina släktslott.

Hugos Östermalmstips

Bar à vins nya deli
I slutet av november kan alla frankofiler köpa ostar, charkuterier och choklad direkt över disk. Narvavägen 32.

Louise Nevelson på McCabe Fine Art
Ta sista chansen att se Manhattankonstnärens häftiga träskulpturer. Artillerigatan 40.